En av tidernas absolut bästa låtar!
tisdag 8 december 2009
Pepp, pepp, pepp
Det är tisdag och jag har inte så mycket att säga. Är tok-pepp på nyårsafton som alltså kommer att firas i Göteborg med mina favorittjejer från gymnasiet. Jag har dessutom blivit lovad en puss vid tolvslaget och det känns liksom som att det för en gångs skull kan bli en riktigt bra nyårsafton.
måndag 7 december 2009
My story
När jag var 15-16 år var jag tillsammans med en kille som fick mig att sväva på moln. Verkligen. Han var min första riktiga kärlek och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag kunde känna så mycket för en person. Men det kunde jag. Jag kan fortfarande minnas hans andetag i min nacke och våra fina små utflykter. Jag kan fortfarande minnas alla vilda bråk som alltid, no matter what, resulterade i passionerade kyssar och fnitter. Ni vet, lite som mellan Noah och Allie i The Notebook. Han var mitt allt och jag ville verkligen, verkligen inte leva utan honom.
Men vårt förhållande var också komplicerat. Vi bodde 12 mil i från varandra. Jag var i den där åldern då man känner så extremt mycket åt båda håll. Jag var otäckt svartsjuk och sa onödigt mycket dumma saker till honom, samtidigt som jag älskade honom över allt annat på jorden och inte ville såra honom för något i världen.
Efter 15 månader fick jag ett telefonsamtal från honom. "Jag vet inte vad jag känner längre..". De värsta orden en förälskad flicka någonsin kan tvingas lyssna på. Jag grät. Jag var förkrossad. Jag orkade knappt leva.
Efter ett tag träffade han en ny tjej. Jag blev förtvivlad. Jag insåg att alla mina chanser var slut. Att vår tid tillsammans var slut. Han sa upp all kontakt med mig och jag kan ärligt säga att ingenting någonsin har gjort så ont i mig som det. Jag var ett vrak. Kanske inte på utsidan men jag kan inte ens beskriva hur mycket skit som cirkulerade inom mig ett bra tag efter allt det där.
Jag försvarade mig själv genom att ge mig in i sjukt mycket onödigt. Jag krossade flera pojkars hjärtan och jag utsatte mig själv för en jävla massa ångest. Jag gjorde saker som jag än idag ångrar och förmodligen kommer ångra i resten av mitt liv. Bara för att glömma. Bara för att för en stund slippa tänka på allt som gjorde ont.
Vi pratade inte på flera år. Jag visste inte hur han hade det. Vart han bodde. Vad han jobbade med. Jag visste inte ens ifall han levde. Och om jag kunde bli kär igen... Det visste jag inte heller.
Men det blev jag. Och den historien kan ni. Utan och innan.
För några månader sedan la min första kärlek till mig som vän på facebook. Jag förstod ingenting. Efter alla dessa år? Varför? Jag accepterade hur som helst och bestämde mig för att inte säga någonting om allt som varit.
Nu vet jag hur han mår. Vad han gör och vem han har blivit. Och vet ni. Igår fick jag en ursäkt. Jag fick en ursäkt för allt han gjort som sårat mig. För att han sa upp kontakten. För att han behandlade mig som luft. Och det känns så jävla bra. Det är som om den där klumpen, som jag inte visste fanns kvar, precis har släppt. Det blev liksom lite lättare att leva.
Förlåt. Förlåt för allt.
Men vårt förhållande var också komplicerat. Vi bodde 12 mil i från varandra. Jag var i den där åldern då man känner så extremt mycket åt båda håll. Jag var otäckt svartsjuk och sa onödigt mycket dumma saker till honom, samtidigt som jag älskade honom över allt annat på jorden och inte ville såra honom för något i världen.
Efter 15 månader fick jag ett telefonsamtal från honom. "Jag vet inte vad jag känner längre..". De värsta orden en förälskad flicka någonsin kan tvingas lyssna på. Jag grät. Jag var förkrossad. Jag orkade knappt leva.
Efter ett tag träffade han en ny tjej. Jag blev förtvivlad. Jag insåg att alla mina chanser var slut. Att vår tid tillsammans var slut. Han sa upp all kontakt med mig och jag kan ärligt säga att ingenting någonsin har gjort så ont i mig som det. Jag var ett vrak. Kanske inte på utsidan men jag kan inte ens beskriva hur mycket skit som cirkulerade inom mig ett bra tag efter allt det där.
Jag försvarade mig själv genom att ge mig in i sjukt mycket onödigt. Jag krossade flera pojkars hjärtan och jag utsatte mig själv för en jävla massa ångest. Jag gjorde saker som jag än idag ångrar och förmodligen kommer ångra i resten av mitt liv. Bara för att glömma. Bara för att för en stund slippa tänka på allt som gjorde ont.
Vi pratade inte på flera år. Jag visste inte hur han hade det. Vart han bodde. Vad han jobbade med. Jag visste inte ens ifall han levde. Och om jag kunde bli kär igen... Det visste jag inte heller.
Men det blev jag. Och den historien kan ni. Utan och innan.
För några månader sedan la min första kärlek till mig som vän på facebook. Jag förstod ingenting. Efter alla dessa år? Varför? Jag accepterade hur som helst och bestämde mig för att inte säga någonting om allt som varit.
Nu vet jag hur han mår. Vad han gör och vem han har blivit. Och vet ni. Igår fick jag en ursäkt. Jag fick en ursäkt för allt han gjort som sårat mig. För att han sa upp kontakten. För att han behandlade mig som luft. Och det känns så jävla bra. Det är som om den där klumpen, som jag inte visste fanns kvar, precis har släppt. Det blev liksom lite lättare att leva.
Förlåt. Förlåt för allt.
My story
När jag var 15-16 år var jag tillsammans med en kille som fick mig att sväva på moln. Verkligen. Han var min första riktiga kärlek och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att jag kunde känna så mycket för en person. Men det kunde jag. Jag kan fortfarande minnas hans andetag i min nacke och våra fina små utflykter. Jag kan fortfarande minnas alla vilda bråk som alltid, no matter what, resulterade i passionerade kyssar och fnitter. Ni vet, lite som mellan Noah och Allie i The Notebook. Han var mitt allt och jag ville verkligen, verkligen inte leva utan honom.
Men vårt förhållande var också komplicerat. Vi bodde 12 mil i från varandra. Jag var i den där åldern då man känner så extremt mycket åt båda håll. Jag var otäckt svartsjuk och sa onödigt mycket dumma saker till honom, samtidigt som jag älskade honom över allt annat på jorden och inte ville såra honom för något i världen.
Efter 15 månader fick jag ett telefonsamtal från honom. "Jag vet inte vad jag känner längre..". De värsta orden en förälskad flicka någonsin kan tvingas lyssna på. Jag grät. Jag var förkrossad. Jag orkade knappt leva.
Efter ett tag träffade han en ny tjej. Jag blev förtvivlad. Jag insåg att alla mina chanser var slut. Att vår tid tillsammans var slut. Han sa upp all kontakt med mig och jag kan ärligt säga att ingenting någonsin har gjort så ont i mig som det. Jag var ett vrak. Kanske inte på utsidan men jag kan inte ens beskriva hur mycket skit som cirkulerade inom mig ett bra tag efter allt det där.
Jag försvarade mig själv genom att ge mig in i sjukt mycket onödigt. Jag krossade flera pojkars hjärtan och jag utsatte mig själv för en jävla massa ångest. Jag gjorde saker som jag än idag ångrar och förmodligen kommer ångra i resten av mitt liv. Bara för att glömma. Bara för att för en stund slippa tänka på allt som gjorde ont.
Vi pratade inte på flera år. Jag visste inte hur han hade det. Vart han bodde. Vad han jobbade med. Jag visste inte ens ifall han levde. Och om jag kunde bli kär igen... Det visste jag inte heller.
Men det blev jag. Och den historien kan ni. Utan och innan.
För några månader sedan la min första kärlek till mig som vän på facebook. Jag förstod ingenting. Efter alla dessa år? Varför? Jag accepterade hur som helst och bestämde mig för att inte säga någonting om allt som varit.
Nu vet jag hur han mår. Vad han gör och vem han har blivit. Och vet ni. Igår fick jag en ursäkt. Jag fick en ursäkt för allt han gjort som sårat mig. För att han sa upp kontakten. För att han behandlade mig som luft. Och det känns så jävla bra. Det är som om den där klumpen, som jag inte visste fanns kvar, precis har släppt. Det blev liksom lite lättare att leva.
Förlåt. Förlåt för allt.
Men vårt förhållande var också komplicerat. Vi bodde 12 mil i från varandra. Jag var i den där åldern då man känner så extremt mycket åt båda håll. Jag var otäckt svartsjuk och sa onödigt mycket dumma saker till honom, samtidigt som jag älskade honom över allt annat på jorden och inte ville såra honom för något i världen.
Efter 15 månader fick jag ett telefonsamtal från honom. "Jag vet inte vad jag känner längre..". De värsta orden en förälskad flicka någonsin kan tvingas lyssna på. Jag grät. Jag var förkrossad. Jag orkade knappt leva.
Efter ett tag träffade han en ny tjej. Jag blev förtvivlad. Jag insåg att alla mina chanser var slut. Att vår tid tillsammans var slut. Han sa upp all kontakt med mig och jag kan ärligt säga att ingenting någonsin har gjort så ont i mig som det. Jag var ett vrak. Kanske inte på utsidan men jag kan inte ens beskriva hur mycket skit som cirkulerade inom mig ett bra tag efter allt det där.
Jag försvarade mig själv genom att ge mig in i sjukt mycket onödigt. Jag krossade flera pojkars hjärtan och jag utsatte mig själv för en jävla massa ångest. Jag gjorde saker som jag än idag ångrar och förmodligen kommer ångra i resten av mitt liv. Bara för att glömma. Bara för att för en stund slippa tänka på allt som gjorde ont.
Vi pratade inte på flera år. Jag visste inte hur han hade det. Vart han bodde. Vad han jobbade med. Jag visste inte ens ifall han levde. Och om jag kunde bli kär igen... Det visste jag inte heller.
Men det blev jag. Och den historien kan ni. Utan och innan.
För några månader sedan la min första kärlek till mig som vän på facebook. Jag förstod ingenting. Efter alla dessa år? Varför? Jag accepterade hur som helst och bestämde mig för att inte säga någonting om allt som varit.
Nu vet jag hur han mår. Vad han gör och vem han har blivit. Och vet ni. Igår fick jag en ursäkt. Jag fick en ursäkt för allt han gjort som sårat mig. För att han sa upp kontakten. För att han behandlade mig som luft. Och det känns så jävla bra. Det är som om den där klumpen, som jag inte visste fanns kvar, precis har släppt. Det blev liksom lite lättare att leva.
Förlåt. Förlåt för allt.
Nyårsplaner
Min rygg gör tokont men skulle jag lägga mig ner för att sträcka ut den skulle jag antagligen somna. Vilken måndag. Det har varit full fart med mycket ansträngande arbetsuppgifter för ryggen. Och ja, det känns. Verkligen.
För övrigt så verkar jag faktiskt ha lite nyårsplaner för en gångs skull. Amanda frågade om vi (jag och tjejgänget) ville komma till henne i Göteborg och det vore ju himla roligt. Jag är superpepp på det i alla fall. Att slippa ännu en nyårsafton i Oskarshamn vore guld värt.
För övrigt så verkar jag faktiskt ha lite nyårsplaner för en gångs skull. Amanda frågade om vi (jag och tjejgänget) ville komma till henne i Göteborg och det vore ju himla roligt. Jag är superpepp på det i alla fall. Att slippa ännu en nyårsafton i Oskarshamn vore guld värt.
söndag 6 december 2009
Utbildad ungdomsledare
Nu är jag alltså utbildad ungdomsledare och det känns jättebra. Fullt lika bra är det inte att det var sista gången vi alla var samlade. Alla fina hästtjejer och killar.. åh, vad jag kommer sakna dem alla! Idag fick vi skriva en bra egenskap eller en hel mening om varandra. Detta är en liten sammanställning över vad folk skrev om mig. Ni förstår att jag sitter här och är rörd, va?fredag 4 december 2009
Hallelujah Moment
Alltså. Eriks framträdande med Maiden's "Run to the hills" var förbannat mäktigt. Och den låten skulle vara hans utmaning. Fatta. Fatta hur jävla begåvad den pojken är då. Med stående ovationer dessutom. Det är helt crazy.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
